En öppen stad, en ej befästad

Vår tid är urbanitetens epok. Människor vill komma till staden. Utflyttningen från landsbygd till stad tycks vara en social omvandlingsprocess utan ände. I dagens Sverige bor 84 procent av befolkningen i städer. På tvåhundra år har förhållandet mellan stad och landsbygd nästan vänts i sin motsats. Någon gång under 1930-talets början passerade antalet stadsboende landsbygdens befolkning. Det som hände i Sverige för 70 år sedan händer i dag på global nivå. Under 2005 beräknas antalet människor som bor i en stad någonstans i världen passera det antal som bor på landsbygden. Och det är inte i Nord som den största tillväxten av stadsbefolkningar sker, utan i Syd. Bilden av Syd som det rurala, jordbrukshushållande och efterblivna – i kontrast till bilden av Nord som det urbana, industriella och i utveckling stadda – känns allt mer förfelad. Det är i Syd som de verkligt stora städerna formligen exploderar fram. Men denna omkastning innebär inte en utvecklingsväg som följer det sätt på vilket storstäder i Nord växte fram. Det paradoxala för storstäderna i Syd är att det inte alltid är industrialiseringen som driver fram urbaniseringen. Stor- eller megastäderna i Syd närs av en bräcklig informell sektor. Denna utveckling av en "informaliserad" sektor på arbetsmarknaden – med lågbetalda och osäkra tjänstearbeten – är inte något som enbart sker i Syd. Det som tycks karaktärisera västvärldens metropoler är just framväxten av denna typ av arbeten, samtidigt som industrijobben är på tillbakagång. Samtidigt blir storstäderna allt viktigare för de globala ekonomiska flödena – och självmedvetenheten om detta faktum hos städernas makthavare växer i samma utsträckning. Städer konkurrerar med andra städer om att attrahera kapital och arbetskraft. Staden blir ett varumärke som ska säljas in på städernas marknad, med hjälp av stadsmiljöer som passar en framväxande kreativ klass.