Beskrivelse

Kineser driver afrikanska arbetare för hårt Kineserna är hårda arbetsgivare och får allt större mothugg från arbetarna i Afrika. Men forskare är övertygade om att det ekonomiska samarbetet kan leda till positiv förändring om Kina förstår att spela sina kort rätt. Vinsten från Kinas investeringar i Afrika når inte folket, vilket lett till motstånd från fackföreningar och intellektuella på kontinenten. De utbildade ser ett samarbete mellan landets makthavare och Kina som inte är till gagn för landet på lång sikt medan arbetarna är missnöjda med arbetsvillkoren. – Just nu är det bara de afrikanska regeringarna, eliten och de kinesiska statsföretagen som vinner på samarbetet, säger Johan Lagerkvist, svenska Utrikespolitiska institutets expert på Kinas och Afrikas ekonomiska samarbete. Han säger att stora opinionsmätningar visserligen visat att en majoritet av invånarna i flera afrikanska länder är positivt inställda till den kinesiska närvaron på kontinenten, men den bild som Lagerkvist fått när han vistats på fältet i Zambia, Moçambique och Uganda är en helt annan. – I de här länderna ser man inte ljust på framtiden. Arbetare och fackföreningar inom gruvindustrin anser att de kinesiska arbetsgivarna driver dem för hårt. – Det är för få lediga dagar, dålig lön, ingen skyddsutrustning och dålig kompensation om man skadar sig, säger Lagerkvist. I fjol blev schismerna mellan de kinesiska förmännen och de zambiska arbetstagarna i en kolgruva så stora att det ledde till våld. Förmännen öppnade eld mot arbetarna vilket ledde till att tretton personer skadades. Åtalet lades sedan ner vilket ledde till ett ramaskri inom fackföreningarna som anklagade rättsväsendet för att ha tagit mutor. – Motståndet går i vågor, men jag misstänker att det tilltar om inte makthavarna ser till att den ekonomiska tillväxten också kommer det stora flertalet till del, säger Lagerkvist. Krav på rättigheter ignoreras Fackföreningarna har också märkt en hårdnande attityd från de nationella makthavarna. – I Moçambique anser branschorganisationerna att politikerna förut var mer lyhörda angående krav på rättigheter. Sedan kineserna kom har det här försämrats eftersom politikerna känner att de har mer svängrum när de har att göra med en aktör som inte lägger sig i, säger Lagerkvist. Samtidigt är man också missnöjd med att kineserna importerar arbetskraft hemifrån för att jobba exempelvis inom infrastruktursektorn – i stället för att öka sysselsättningen i värdlandet. Det finns ändå tendenser som tyder på att de kinesiska företagen insett att de måste behandla arbetarna bättre. – Kina har signalerat att de gärna vill få i gång en dialog med civilsamhället, säger Johan Lagerkvist. Johanna Jansson, doktorand inom de ekonomiska relationerna Kina–Afrika vid Roskilde universitet, har märkt samma sak. – De kinesiska aktörerna har hittills inte varit så intresserade av folkrörelserna, men de har lätt för att anpassa sig till det som gäller. De kinesiska statsägda företagen förstår nu att det är nödvändigt att ha att göra med organisationerna, medan de små entreprenörerna fortfarande inte bryr sig, säger Jansson. Både Lagerkvist och Jansson anar orsaken till den kinesiska stilen. – I Kina är man inte van vid fackföreningar, eftersom de är förbjudna, säger Lagerkvist. – Även om det inte ursäktar beteendet så är kineserna vana vid att behandla arbetarna på ett visst sätt hemma, säger Jansson. Lagerkvist jämför här med de indiska företagen i Afrika. – De är också kända som hårda arbetsgivare, men de har ändå tagit med sig normerna hemifrån och har en annan, mer positiv inställning till fackföreningar. Många nya aktörer Kinas ekonomiska intressen i Afrika är utbredda inom många olika sektorer: utvinning och inköp av naturtillgångar, inköp eller leasing av mark för matproduktion eller produktion av biobränsle, uppbyggnad av infrastruktur och tillverkning av exempelvis textilier och maskiner. Men kineserna är inte de enda relativt nya aktörerna på kontinenten. Länder som Brasilien, Indien, Vietnam, Malaysia och gulfstaterna är dem hack i häl. Västländerna är åter långt före alla andra. – Den kinesiska närvaron i Afrika har visserligen ökat väldigt mycket på tio år, men vi ser ingen dominans. Det är fortfarande de västerländska länderna som dominerar, säger Johanna Jansson. Förutom Kina är gulfstaterna och Brasilien speciellt intresserade av den afrikanska odlingsmarken. – Det finns en stor oro i Afrika över alla typer av markköp. Inom den här sektorn ser man på alla utlänningar med misstänksamhet, säger Lagerkvist. Ut ur investeringsskuggan I en omvärld som hittills varit mycket kritisk till Kinas ekonomiska vinningar i Afrika har Lagerkvist sett förändringar. Världsbankens chef Robert Zoellick besökte nyligen Kina och uttalade sig positivt om Kinas ekonomiska zoner runtom i Afrika (se faktaruta). Lagerkvist anser att Världsbanken och andra liknande organ kunde hjälpa Kina att få ordning på förhållandena i Afrika. – Det går att motverka de långsiktiga tendenserna som leder till oro. Vi står vid ett vägskäl just nu. Han säger sig själv vara ”försiktigt optimistisk” till utvecklingen i Afrika. – Vi har så länge sett på Afrika som kontinenten med en miljard fattiga så det är bra att den kommer ut ur investeringsskuggan. Afrikanerna har möjligheternas fönster här, bara de inte schabblar bort det, investerar fel och sedan hamnar i en ny skuldbörda. De negativa kommentarerna om utvecklingen har ofta kommit från USA. Lagerkvist misstänker att det handlar om en rädsla att hamna på efterkälken. – Med Kinas inmarsch har omvärlden insett att fokus ligger på Afrika. För en miljard kineser kan väl inte ha fel? Elisabet Back Fakta: - Kinas handel med Afrika uppgick till omkring 93 miljarder euro 2010. Det är en tiofaldig ökning på tio år. - Ännu mer drastiskt ökar långivningen och direktinvesteringarna i afrikanska länder. Under tiden 2008–2010 lånade Kina ut mer pengar till utvecklingsländer (inte enbart i Afrika) än Världsbanken. Kina har efter det kallats ”den nya Världsbanken”. - Kina lånar ut pengar till låga eller inga räntor alls. Avtalet för många länder är ofta att de kan ge exempelvis olja i utbyte om de inte kan betala tillbaka lånet i pengar. - De viktigaste områdena för Kina i Afrika är dels utvinningen av naturtillgångar, dels handeln med odlingsbar mark för livsmedelsförsörjningen. - Råolja är den viktigaste importvaran. År 2008 kom mer än 70 procent av Kinas importerade råolja från Afrika, huvudsakligen från Angola och Sudan. - Kina har också en livlig export till Afrika. De viktigaste handelspartnerna för både import och export är Angola, Sydafrika, Sudan och Demokratiska republiken Kongo. - Mellan 150 000 och 200 000 kvadratkilometer odlingsmark (Finlands yta 338 000 kvadratkilometer) köptes eller hyrdes ut till utländska investerare under tiden 2006–2009. Kina, Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Sydkorea och Brasilien hör till köparna. - Samarbetet mellan Afrika och Kina har också resulterat i sex ekonomiska zoner i Nigeria, Mauritius, Zambia, Egypten och Etiopien. De grundades på afrikanernas initiativ och var tänkta att utgöra speciella zoner där företag från hela världen kan öppna företag. I praktiken är det ändå bara kinesiska företag som verkar där. Det var också meningen att de skulle drivas gemensamt med lokalsamhället, men det har heller inte förverkligats utan styrs av kineserna. Källor: African Development Bank, Utrikespolitiska institutet i Sverige
Periode17 sep. 2011

Mediedækning

1

Mediedækning

  • TitelKineser driver afrikanska arbetare för hårt
    Mediets navn/udløbHufvudstadsbladet
    Varighed/længde/størrelseHelsinki
    Dato17/09/2011
    Producer/forfatterElisabet Back
    PersonerJohanna Malm (previously Jansson)